Om fredspristagare anses ovärdiga kan det få förödande effekter för Nobelpriset som institution. Också norska politiker bör konsekvent belöna personer som faktiskt har gjort "menskligheten den största nytta". Det ska inte räcka med ett hedervärt försök, skriver Patrik Lundberg, Kärnhuset.

Nobelpriset har lyckats nå sin unika position genom förtroendet för att kommittéerna alltid belönar värdiga vinnare.

Den norska Nobelkommitén har valt att dela ut fredspriset utifrån egna premisser, som riskerar att bryta ned detta förtroende. Om fredspristagare anses ovärdiga kan det få förödande effekter för Nobelpriset som institution.

När omvärlden börjar tvivla på pristagarnas och kommittéernas kompetens minskar förtroendet för priset och prisets prestige snabbt. Då eroderas varumärket Nobel. I förlängningen försämrar det Sveriges varumärke och konkurrenskraft.

Varumärkesstrategiskt är det problematiskt att norska Nobelkommittén med viss regelbundenhet väljer att ge priset till någon som råkar vara aktuell för stunden, men vars gärningar ännu är omöjliga att utvärdera.

USA:s president Barack Obama är ett givet exempel. Nomineringarna till fredspriset måste vara poststämplade senast den 1 februari för att vara giltiga. Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 och hade hunnit vara president i knappt två veckor när han nominerades.

Ett annat närliggande exempel är fredspristagaren 2007, Al Gore. Han har gjort en behjärtansvärd insats för miljön, men historien kommer att visa att hans powerpoint-presentation är och förblir en historisk parentes. Många andra individers eller organisationers arbete kommer att värderas betydligt högre.

Nobelpriset är ett av varumärket Sveriges starkaste komponenter. Att just fredspriset delas ut i Oslo spelar marginell roll. Nobelprisen är betydligt mer förknippade med Sverige än med Norge.

Kännedomen om prisen är generellt extremt hög i omvärlden och varje år riktas all världens strålkastarljus mot Stockholm under såväl tillkännagivandet som prisceremonin. Dessutom skänker Nobelprisen varumärket Sverige unika associationer av expertis, opartiskhet och spjutspetskunskap.

Nobelpriset i fysik, kemi, medicin och litteratur delas i allmänhet ut till personer vars vetenskapliga eller litterära bedrifter baseras på lång tids arbete. De vetenskapliga upptäckterna har därför hunnit kontrolleras och reproduceras, vilket gör att pristagarna i allmänhet anses vara mycket värdiga vinnare.

Litteraturpriset är förvisso mer kontroversiellt med det har inte delats ut till någon som bara har skrivit en bok, oavsett hur fantastisk den är. Det finns andra priser för sådant, till exempel Pulitzerpriset.

Skulle det oerhörda ändå inträffa, skulle Svenska Akademien ändå inte belöna författaren enbart några månader efter debutbokens publicering. Det skulle framstå som absurt. Tiden måste först säga sitt.

För norska Nobelkommittén gäller andra regler. Varför är oklart, eftersom testamentet inte ger någon särställning till just fredspriset.

Ändå har norska Nobelkommittén som enda kommitté valt att lägga stor vikt vid en bisats i Nobels testamente som lyder: "...hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta".

Varför just den norska Nobelkommittén tolkar denna passage bokstavligt har jag förgäves försökt få svar på genom upprepade kontakter med den. Inte heller vill den besvara min fråga om varför den i så fall inte är konsekvent.

Det är inte alla pristagare den belönar som har utfört sin huvudsakliga gärning det senaste året. Tvärtom har en majoritet av fredspristagarna snarare fått priset för lång och trogen tjänst.

Både 2008 års pristagare, Martti Ahtisaari, och 2006 års pristagare, Muhammad Yunus och Grameen Bank, belönades uttryckligen för sina långsiktiga insatser.

Jag är starkt kritisk till de norska politikernas strategi att även belöna personer för deras ambition och vilja, snarare än för genomförda insatser som går att utvärdera.

Fredspriset är ett av de mest publika prisen och har stort inflytande över hur varumärket Nobel uppfattas hos den bredare allmänheten.

Riskerna med att försöka belöna högaktuella personer överskuggar fördelarna. Också norska politiker bör konsekvent belöna personer som faktiskt har gjort "menskligheten den största nytta".

Det ska inte räcka med ett hedervärt försök.

DI Debatt fredag 8 oktober 2010

Artikeln med kommentarer på di.se